"my friend, you look troubled"

jag är verkligen out of control. Jag börjar gråta för ingenting just nu. Såg en superhärlig film på trean om två som vid 60-års ålder hittar sin själsfrände. Och jag har inte insett på flera år att jag saknar någon. Jag saknar ingen speciell person utan jag saknar nån. Samtidigt som jag känner att förhållanden inte funkar.. För det första så har det ju inte funkat bra hittils? Men det är jag inte deppig över. Jag är glad och stolt över mig själv att jag har kommit ur ett sånt destruktivt förhållande som jag hade.
Jag tänker mer på att, tänk om jag säger eller gör fel saker. Kommer någon kunna leva med mig som jag är, eller kommer jag kunna ändra på sådana saker som jag tycker är viktigt. Jag förstår inte riktigt såna förhållanden där man inte vågar säga så mycket. Man pratar alltså men man vågar inte säga emot eller ha någon annan åsikt. Hur fasiken skulle jag klara mig i ett sånt förhållande? huh? shoot me! skulle jag säga.
Mina tankar krockar med varandra och jag vet inte hur jag ska tänka för att ¨få någon kontroll på dom.

Jag har förlorat en pappa, och jag har förlorat en bästa vän under loppet av 2 månader.jobbigt bara att vi jobbar på samma jobb. Men som har jag skrivigt förut så vill jag inte ha människor i mitt liv som ändå inte bryr sig.

Jag jobbar arslet av mig, pluggar samtidigt som folk fuckar upp mitt liv. Okej, jag har bara ett jobb, och pluggar deltid kanske inte det värsta som har hänt mänskligheten men jag får psykbryt igen snart.
Jag tycker inte illa om Flen, utan tvärtom jag älskar att vara nära de flesta som jag älskar. Jag har nära till jobb, tåg och vänner.
Jag måste härifrån när den här terminen är slut. jag har klarat en då ska jag kunna klara två. I höst blir det alltså avfärd härifrån förhoppningsvis.

imorgon ska jag deppa ihop tills klockan 16 då jobbet börjar..