15 år och kärlek.

som det sägs så ska det ju finnas en kärlek till alla. Alla får någon. Någonstans finns den rätte dig just dig, och mig och alla. Men, kan det finnas det rätta flera gånger? För allt har väll ett slut. Man trodde att jorden var platt och hade ett slut borta vid horisonten, men vilket bevisades att det inte alls var så. Jorden var rund och tog inte slut vid någon horisont, utan det fortsatte och fortsatte. Har livet ett slut? Borta vid livets horisont? Och när en kärlek försvinner så fortsätter livet rulla på. Trots att man är 15 år och så kär så är den man älskar då, den rätte för då? Hur kommer det sig att man inte släpper sin tonårsförälskelse? Kommer man aldrig släppa den? Varför känner man ett sådant fruktansvärt starkt band fortfarande när man är närmare pensionen är 15?


Påtal om köttbullar, 15 år. det är 5 år sen jag var 15. Det är unfuckingbelivable. Jag har hunnit gått ut gymnasiet. Jag har blivit vuxen, och flyttat hemifrån. betalar elräkningar och försäkringar. 15 år, vad visste man då? I vanliga fall skulle man bara vara barnet. I mitt fall, var jag ett barn som kanske fick växa upp lite för fort. inte pga av något ideal som det är idag. mycket hände. självmordsförsök, misshandel, sjukdomar. ja, man växer upp av sånt. 15 år, byxmyndig, haha. javisst. 15 år, man får åka moppe, fyfan va fedt. knulla och åka moppe, vilken grej. det är ju inte dirr att man vill knulla någon som åker moppe ändå. haha. nu förtiden börjar man väll ändå knulla när man fyller tvåsiffrigt. '
fan va ofedt.
vilket fall som helst, jag är 15+5, snart i allafall. Shit va tiden går fort. vad ska det bli av mig egentligen?
ska man ge upp sången? vafan alla ifrågasätter ju ändå hela tiden vafan jag kan bli för något. Tack för att ni gåller tummarna för mig. Jag ska börja intala mig att jag är bäst. snart kanske. kanske inte. kanskekanskekanske.

kärlek.15.knulla.framtid. haha splittrat inlägg.. hellO!