Jag känner min ensam, rädd, värdelös och övergiven.
Det känns som att jag än en gång är i tonåren och har dessa konstanta frågor i mitt huvud..
Vem är jag? Hur ska jag va? Vad ska jag göra sen? Är jag tillräcklig?
Fuckamotha.
Jag känner mig samtidigt glad, lycklig, fridfull och älskad.
But somehow, så är jag i en svacka.
Ska man tillåta sig att nångång vara i svacka?

Nu jävlar ska det bli ändring på detta!
Jag ska intala mig själv sanningen.
Jag ska hålla på med musik för att det jag älskar!
Jag ska vara så som jag är och vill vara, för att det är jag!
Duger jag inte åt någon, screw them!
up on the horse again!: D


let me hear you say YEAH!

nu sitter jag i min nyinköpta morgonrock som är typ den skönaste i hela världen. jag är nöjd.
det är mycket nu, samtidigt som det inte är nått..
ska förhoppningsvis träffa hänky puris på en fika eller nått.. så han kanske kan få mig på andra tankar..
måste...komma...ihåg...att...köpa... en...bestick...låda...! óch en nån där sak som man kan upp saker i diskhon med.. haha fyfan va geeky.
städa och tvätta gäller på dagen resterande schema. förutom när jag ska träffa puris så ska jag gå runt i min nya morgonrock hela dagen.. och kolla på sex and the city.  jag ska fan köpa en nutella också.. great.

mentalt breakdown

igår hade jag ett mentalt breakdown, och visste inte riktigt vart det kom från eller hur det sattes igång.
Har varit extremt låg söndag och igår, och igår började jag prata känslor och jag bröt ihop. typ tre gånger.
jag har mycket i huvudet och ska väl försöka få ur det under den här veckan som jag har höstlov.
Trots att jag har världens bästa sambos så känner jag mig så ensam, kanske för att det är höstfeelingen som spökar och har ett eget ideal om hur en höst ska se ut. kanske har jag tagit på mig lite mycket än vad jag egentlgen behöver och klarar av. vad vet jag..